Cappella Cordialis: Orkesterhistoria

På söndag är det final för årets Summarumsäsong. Symfonikonsert i Johannebergskyrkan 17 mars 18.00. Symfonin i symfonikonserten är i år Dvoraks nr 8. För övrigt är symfoniorkestern lite uppdelad. Blåsargänget kommer att spela sats 2 "Scherzo alla alla marcia" ur ur Vaughan Williams symfoni nr 8. Stråkarna spelar tillsammans med pianosolisten Erik Risberg den otroligt vackra Eqlogue av Gerald Finzi.

Under repetitionstiden har vi påmints om att orkestern fyller 30 år! Tänk att så många fått ha så roligt och lärorikt under så lång tid! Allt under nestorn Finn Rosengrens ledning! Allra bäst för oss som genom åren varit med längre eller kortare tid i orkestern men förhoppningsvis har det även gett fina upplevelser till våra konsertgäster. Råkade gräva i djupen och hittade en gammal pressrelease från första gången det begav sig:

(klicka för större bild om svårt att läsa)

På söndag kväll skall det firas!

Vid Cappella Cordialis tjugofemårsjubileum 2004
skrevs denna text

Hur skapas en kammarorkester - och hur får man den att överleva i 25 år?
- en personlig betraktelse av en som var med från början

I slutet av sjuttiotalet flyttade jag från Stockholm till Göteborg och fick jobb i Kommunala Musikskolan som cello- och baslärare. Från en tillvaro med repetitioner och konserter nästan varje dag befann jag mig plötsligt i ett musikaliskt ”vakuum” om man undantar arbetet med eleverna. Först kändes det nästan skönt, jag hade ju en liten nyfödd son, man och hund att glädja mig åt, men så småningom kändes en stor saknad.

Musikskolan i Göteborg var på den tiden mycket utspridd. Kontakten med kollegerna var inte så stor. I Lidingö Musikskola där jag varit anställd före flytten spelade vi varje vecka tillsammans i en kammarorkester, det var verkligen något som jag saknade.
Vi bodde i Högsbo, och en förmiddag när jag kom med barnvagn och hund till skomakaren vid Axel Dahlströms Torg stötte jag på en av mina nya fiollärarkollegor, Peter Jungen. Vi kom på att det vore trevligt att spela tillsammans. Han drömde nog mera om kvartettspel medan jag som är passionerad kontrabasspelare lutade åt kammarorkester. Samtalet ledde till att vi började leta efter intresserade medspelare. Jag kunde bidra med en glad amatörcellist och ”cellopappa” som jag stött på genom mina elever, Eskil Edmar. Peter hade bättre koll på fiolsidan. Till att börja med var vi en mycket liten kammarorkester. Vid vårt första framträdande på en fest för musikskollans lärare var vi bara fyra. Men med tiden blev vi fler. Många musikanter har passerat genom åren, och många har kommit för att stanna kvar dessutom.

Genom åren har vi växlat ledare ofta, både kända och okända dirigenter har jobbat med oss. En av de mera färgstarka var tonsättaren Sven-Erik Bäck. Han ledde oss på en sommarkurs i Ljungkile i början av 80-talet. Varje dag kom han körande från Björholmen på Tjörn där han bodde på somrarna. Han tog sig an uppgiften med en ”hårresande” entusiasm, inspirerad av sin granne på Björholmen Lars Frydén som han konfererade med varje kväll, och övervakad av sin hustru som virkande följde repetitionerna från ett hörn i salen.

Ett minnesvärt tillfälle var den utomhuskonsert vi gjorde i Örnviken på Orust ca 10 år senare. Det året hade vi en sommarkurs i Arbetarinstitutets vackra aula med Kjell Larsson från Arvika som ledare. Som avslutning på kursen körde vi ut till Orust för att spela i samband med en konstutställning. Det hade regnat hela veckan och det regnade hela den dagen, men som genom ett under sprack molnen upp just som vi kom över Tjörnbron. Vi kunde genomföra konserten till glädje för ortens befolkning som satt på bergknallarna och lyssnade medan de såg ut över Stigfjordens blåa vatten.

Om man skall hålla igång en kammarorkester i så många år krävs en bra och trogen publik och det har vi verkligen. Vid några tillfällen har vi lyckats locka nya publikgrupper, en gång bara på grund av ett litet skämt. Vi skrev på affischen att vi spelade på gamla instrument, ingen osanning direkt, men vi fick några förbryllade åhörare som kanske inte fick sina förväntningar infriade. För några år sedan lyckades Rune Jungen skrapa ihop resurser så att vi kunde framföra Värmlänningarna i en något förkortad version på Stadsmuséets gård. Det tilltalade tydligen en viss publik. Över en timme före konserten hördes ett slammer av rullatorer och ett stötande av käppar och alla sittplatser var snart fyllda. Vi fick leta igenom hela museet efter flera stolar och fyllde hela gården med publik, en verkligt lyckad tillställning.

Första åren repeterade vi på olika ställen. Först hemma hos Peter och Margareta i Jungen i Högsbo. Där blev med tiden lite trångt och det surrade och skakade från tvättstugan i källaren under. Sedan blev det Påvelundskolan och hemma hos Valeria Dagnell när vi behövde en cembalo. Men redan efter ett par år hamnade vi i Örgryte i Rune Jungens vardagsrum och det har sedan dess varit vår fasta punkt. Där har vi alltid känt oss välkomna och jag är säker på att det har betytt mycket för orkesterns utveckling och sammanhållning.

AnnMarie Andersson, cellolärare och kontrabasist

Till minne av Siw

Cappella Summarum 30 år! Välkomna på Jubileumskonsert!

Start för årets Cappella Summarum-säsong. Och ett gammalt minne.

Till minne

Hur skapas en kammarorkester ?